Jag föddes i Dalsland 1959 där jag bodde fram till slutet av 1970-talet när jag flyttade till Stockholm för diverse studier och arbeten inom olika områden, bland annat journalistik och kriminalvård. I mitten av 1990-talet sadlade jag om något, började läsa statsvetenskap och intressera mig alltmer för svensk säkerhets- och underrättelsetjänst under 1900-talet. Det här ledde snart fram till medverkan i olika forsknings- och utrednings-projekt, bland annat den s.k. Säkerhetstjänstkommissionen, där jag var sekreterare och utredare under åren 1999 – 2002. Jag skrev då bland annat en bok om den verksamhet som blivit känd som IB, boken heter Det grå brödraskapet – en berättelse om IB. Den kommer att finnas tillgänglig som e-bok här på hemsidan från och med början av maj då det är femtio år sedan journalistparet Peter Bratt och Jan Guillou avslöjade den då helt hemliga verksamheten. Ett annat område som jag arbetade med rörde den s.k. sjukhusaffären i Göteborg 1975, ett ämne som också var föremål för min C-uppsats hösten 1997, också här kommer snart texten från Säkerhetstjänstkommissionen att finnas tillgänglig.
Då kommissionens arbete avslutades vid årsskiftet 2002/2003 rekryterades jag till ett då rätt så hemligt projekt inom SVT:s dokumentärredaktion. Arbetet hade klara beröringspunkter med det jag sysslat med inom kommissionen, alltså underrättelse- och säkerhetstjänst och handlade om ett projekt där det fristående filmbolaget Deep Sea Productions tillsammans med några olika privata aktörer genomförde och dokumenterade sina försök att lösa en att efterkrigs-tiden största svenska gåtor – DC3:ans spårlösa försvinnande sommaren 1952.
Planet, som ägnade sig åt signalspaning mot dåvarande Sovjetunionen, sköts ned av ryssarna den 13 juni 1952. Det var känt sedan någon tid att sökgruppen lyckats med konststycket att hitta planet och nu gjordes en 90 minuter lång dokumentär där hela sökoperationen skildrades, liksom historiken kring själva nedskjutningen, planets uppgift och roll inom det svenska underrättelseväsendet och det hemliga samarbetet med framför allt England och USA. Detta mynnade ut i filmen DC 3:ans sista resa, gjord av Johan Candert och Malcolm Dixelius och där jag alltså arbetade med den historiska researchen.
Då kommissionens arbete avslutades vid årsskiftet 2002/2003 rekryterades jag till ett då rätt så hemligt projekt inom SVT:s dokumentärredaktion. Arbetet hade klara beröringspunkter med det jag sysslat med inom kommissionen, alltså underrättelse- och säkerhetstjänst och handlade om ett projekt där det fristående filmbolaget Deep Sea Productions tillsammans med några olika privata aktörer genomförde och dokumenterade sina försök att lösa en att efterkrigstiden största svenska gåtor – DC3:ans spårlösa försvinnande sommaren 1952. Planet, som ägnade sig åt signalspaning mot dåvarande Sovjetunionen, sköts ned av ryssarna den 13 juni 1952. Det var känt sedan någon tid att sökgruppen lyckats med konststycket att hitta planet och nu gjordes en 90 minuter lång dokumentär där hela sökoperationen skildrades, liksom historiken kring själva nedskjutningen, planets uppgift och roll inom det svenska underrättelseväsendet och det hemliga samarbetet med framför allt England och USA. Detta mynnade ut i filmen ”DC 3:ans sista resa”, gjord av Johan Candert och Malcolm Dixelius och där jag alltså arbetade med den historiska researchen.
Att arbeta med TV passade mig utmärkt, här kunde jag smälta samman mycket av det som intresserade mig när det gällde nutidshistoria och journalistik. SVT:s dokumentärredaktion har blivit min bas sedan dess, även om jag aldrig varit fast anställd, jag har alltid föredragit den mer fria rollen. Ytterligare möjligheter gavs snart också inom dokumentärredaktionen, där jag under Barbro Hårds ledning blev redaktör för program som Mera Historia och Reflex. Jag arbetade även som redaktör under produktionen av de första säsongerna av släktforskningsserien Vem tror du att du är? som sedan blivit en riktig långkörare.
År 2010 tillfrågades jag om jag ville ingå i redaktionen för ett nytt magasin om brott och straff tillsammans med Leif GW Persson och Camilla Kvartoft, det program som under titeln Veckans brott snart utvecklades till en av SVT:s största succéer någonsin inom faktaområdet. Under de första två åren var jag inslagsproducent med ansvar för de historiska fallen samt för en del s.k. huvudcase, alltså olika mordfall – lösta och olösta – som fick utrymme i programmet. Med början hösten 2012 tog jag över rollen som redaktör för programmet, en funktion som jag hade fram till dess att Leif GW Persson slutade våren 2018. I början av åren på Veckans brott gjorde jag två historiska kriminalserier tillsammans med Leif, Sommarmord (2011) och Engelska mord (2012) och vi sammanställde även våra historiska fall i en särskild DVD som fick titeln Historiska brott – de mest spännande fallen ur Veckans brott. 
Senare gjorde vi några dokumentärer tillsammans, om den svenska kriminalteknikens fader Harry Söderman (Revolver-Harry, 2018) och om Herman Göring (GW berättar: Göring i Sverige, 2019). Båda de här filmerna gjorde jag i nära samarbete med redigeraren Jens Aue som jag också arbetade mycket med inom Veckans brott. Med Jens Lindh som producent var jag redaktör och researcher för ännu ett program om och med Leif, den som byggde på hans eget liv och som fick titeln Min klassresa (2015) i två timmeslånga delar. Under de här åren gjorde jag också en film om förre statsministern Ingvar Carlsson, också den i två timmeslånga delar, kallad Folkhemspojken (2016).
Efter Leifs sorti från Veckans brott fortsatte vi göra programmet ytterligare några säsonger tills det lades ner under coronavåren 2020 då tillfälligheterna gjorde att jag i stället kom att fokusera på Palmemordet, både i form av dokumentären ”Palmemördaren” (tillsammans med redigeraren Rodney Guest) och boken Palmemordet – tillbaka till Sveavägen, båda publicerades våren 2021 i kölvattnet efter chefsåklagare Krister Peterssons beslut att lägga ned utredningen sommaren 2020. 
I filmen presenterades utdrag ur ett antal unika ljudinspelningar från Palmerummet under de första årens utredande där man specifikt diskuterade Stig Engström som ju sade sig ha anlänt till mordplatsen några sekunder efter att skotten avlossats. De här ljudinspelningarna publicerar jag nu i sin helhet på den här hemsidan tillsammans med ett annat minutlångt klipp från mordnatten där den svenska försvarsstaben första gången får kännedom om att Olof Palme skjutits.
Jag fick också vid den här tiden möjlighet att arbeta med en annan legend inom TV- och tidningsjournalistik, nämligen Leifs gamle radarpartner från program som ”Grabbarna på Fagerhult”, Jan Guillou. Jag har ju på grund av mitt intresse för IB och SÄPO stött ihop med honom många gånger under de senaste decennierna, men vi aldrig haft något konkret samarbete. Under 2019 fick jag emellertid chansen när vi tillsammans gjorde serien ”Agenternas världskrig” (länk) om fyra kvinnor som på olika sätt spelade en central roll i underrättelse-sammanhang under det andra världskriget. Rörande en av den, svenskan Jane Horney som sköts av danska motståndsmän 1944, misstänkt för att vara tysk spion, håller jag på med en bok som kommer att publiceras enbart på den här hemsidan i samband med 80-årsdagen av hennes död nästa år.
Jag fick också vid den här tiden möjlighet att arbeta med en annan legend inom TV- och tidningsjournalistik, nämligen Leifs gamle radarpartner från program som Grabbarna på Fagerhult, Jan Guillou. Jag har ju på grund av mitt intresse för IB och SÄPO stött ihop med honom många gånger under de senaste decennierna, men vi aldrig haft något konkret samarbete. Under 2019 fick jag emellertid chansen när vi tillsammans gjorde serien Agenternas världskrig om fyra kvinnor som på olika sätt spelade en central roll i underrättelse-sammanhang under det andra världskriget. Rörande en av dem, svenskan Jane Horney som sköts av danska motståndsmän 1944, misstänkt för att vara tysk spion, håller jag på med en bok som kommer att publiceras enbart på den här hemsidan i samband med 80-årsdagen av hennes död nästa år.
I anslutning till den stora direktsändningen i juni 2020 om Palmemordets upplösning som SVT genomförde som ett sorts ”Veckans brott special” så gjorde André Pops (som ryckt in som programledare i stället för Camilla Kvartoft) och jag en serie i tre delar för SVT Play under titeln 34 år med Palmemordet. 
Där ställde vi oss i stort sett frågan vad TV-arkivet kunde berätta om mordet och utredningen under de år som gått sedan den 28 februari 1986. Programformen och samarbetet med André var lika enkel som spännande att jobba med och ledde till skapandet av Kriminalarkivet där vi nu på samma sätt går igenom dramatiska händelser i Sverige under de år som täcks av TV-arkivet, alltså omkring 65 år. Teman som vi tagit upp hittills och som ännu går att se på SVT Play är västtyska ambassaddramat 1975, Norrmalmstorgsrånet 1973, mordet på Malin Lindström 1996 samt trippelmordet i Åmsele 1988. Kriminalarkivet fortsätter under 2023 med ytterligare två serier som jag ska återkomma till.
Jag har genom åren också fått möjlighet att ingå i tillfälligt upprättade redaktioner tillsammans med några av landets mest namnkunniga dokumentärfilmare, något som gett såväl ovärderliga kunskaper som fina arbetsrelationer. Några som jag särskilt vill framhålla är Olle Häger, som jag hade förmånen att få dela arbetsrum med under några år på dokumentärredaktionen. Vi arbetade då bland annat med en dokumentär i två delar om kronprinsessan Viktoria och prins Daniel i samband med deras giftermål 2010 (Kronprinsessan och kungariket). Olle var en fantastisk källa till kunskap, dels med sitt långa perspektiv på SVT – han började arbeta där i mitten av 1960-talet, dels för sin förmåga att spinna högintressanta historier med enkla medel, något han utvecklade till förfining tillsammans med Hans Villius i den legendariska serien Svart på vitt. En annan person som jag fick förtroende att göra research åt är Tom Alandh som tillsammans med Heleen Rebel producerade en serie om advokaten Leif Silbersky för några år sedan, även det var lärorikt och särskilt imponerad har jag varit genom åren när jag fått insikt i Toms fantastiska förmåga att arkivera sina egna projekt – allt sedan 1970-finns sparat, prydligt ordnat i vanliga pärmar. En kulturskatt i mina ögon i alla fall. Ytterligare en person som jag särskilt vill nämna är Kristina Lindström som jag arbetat med flera gånger genom åren, den första då hon och Maud Nycander gjorde filmen om Olof Palme 2012. Därefter har jag medverkat med research i de flesta av hennes projekt, exempelvis dokumentärerna om Astrid Lindgren (2014), om punkepoken (Eran 2017, tillsammans med Kristian Petri) samt inte minst filmen om Björn Andresen (Världens vackraste pojke, även den med Kristian) som väckt stor uppmärksamhet värden över och vunnit ett flertal tunga priser. Samarbetet med Kristina fortsätter.
Jag har genom åren också fått möjlighet att ingå i tillfälligt upprättade redaktioner tillsammans med några av landets mest namnkunniga dokumentärfilmare, något som gett såväl ovärderliga kunskaper som fina arbetsrelationer. Några som jag särskilt vill framhålla är Olle Häger, som jag hade förmånen att få dela arbetsrum med under några år på dokumentärredaktionen. Vi arbetade då bland annat med en dokumentär i två delar om kronprinsessan Viktoria och prins Daniel i samband med deras giftermål 2010 (”Kronprinsessan och kungariket”). Olle var en fantastisk källa till kunskap, dels med sitt långa perspektiv på SVT – han började arbeta där i mitten av 1960-talet, dels för sin förmåga att spinna högintressanta historier med enkla medel, något han utvecklade till förfining tillsammans med Hans Villius i den legendariska serien ”Svart på vitt”. En annan person som jag fick förtroende att göra research åt är Tom Alandh som tillsammans med Heleen Rebel producerade en serie om advokaten Leif Silbersky för några år sedan, även det var lärorikt och särskilt imponerad har jag varit genom åren när jag fått insikt i Toms fantastiska förmåga att arkivera sina egna projekt – allt sedan 1970-finns sparat, prydligt ordnat i vanliga pärmar. En kulturskatt i mina ögon i alla fall. Ytterligare en person som jag särskilt vill nämna är Kristina Lindström som jag arbetat med flera gånger genom åren, den första då hon och Maud Nycander gjorde filmen om Olof Palme 2012. Därefter har jag medverkat med research i de flesta av hennes projekt, exempelvis dokumentärerna om Astrid Lindgren (2014), om punkepoken (”Eran” 2017, tillsammans med Kristian Petri) samt inte minst filmen om Björn Andresen (”Världens vackraste pojke”, även den med Kristian) som väckt stor uppmärksamhet värden över och vunnit ett flertal tunga priser. Samarbetet med Kristina fortsätter.
Under den senaste tiden har jag också kommit att alltmer ägna mig åt bokskrivande på olika sätt. För Norstedts förlag arbetar jag sedan 2016 med en serie som heter Svenska brott där jag tillsammans med advokaten Thomas Bodström går igenom ett antal kriminalfall som på olika sätt aktualiserar intressanta frågor kring utredningsmetodik och rättsprocesserna. 
Vi har hittills publicerat tre böcker i serien, som du hittar länkar till här. En fjärde är på gång och kommer sannolikt att publiceras under hösten. Ett annat samarbete är med ljudboksföretaget Storytel, för dem skriver jag böcker med hög aktualitet, vilket är intressant med tanke på att jag ofta annars arbetar med betydliga äldre fall. Serien har som tema Förundersökningen och fokuserar på själva polisutredningen när det gäller olika aktuella brott. Fem böcker har hittills publicerats och en sjätte är på gång. Jag har ytterligare ett bokprojekt hos bokförlaget Natur & Kultur där en första bok om äldre brott gavs ut förra året under titeln Göteborg 65.07.29. Tanken med den boken och fler som förhoppningsvis kommer att följa, är att skildra brott i sin samtida kontext, alltså hur Sverige sett ut och förändrats genom åren.
Under det senaste året har jag också inlett samarbete med poddföretaget Naudio som producerar berättelser utifrån några av de böcker jag skrivit ett projekt som förhoppningsvis går att utveckla under de kommande åren. En länk kommer snart att finnas till Naudioprojekten.
Frågor kring brott och straff och hur man kan skildra det i bok- och filmform, med alla hänsyn som ska tas, är intressanta och omöjliga för mig att släppa. Jag fortsätter på den inslagna vägen och arbetar på flera olika plattformar. Det närmaste projektet – som är högaktuellt just nu – är en serie program om mordet på 21-åriga Tove i Vetlanda. Programmen är en sorts uppföljare till ett projekt vi drev lite på sidan om i Veckans brott, nästan som en liten experimentverkstad. De sändes enbart på SVT Play och hade inledningsvis lite varierande kvalitet men utvecklades med tiden till ett spännande koncept som definitivt går att utveckla. I det här fallet följer jag, tillsammans med min kollega på SVT Karin Fagerlund (vi känner varandra från många år i Veckans brottredaktionen) Tovefallet från det att hon försvann i oktober 2022 och tanken är att också mer eller mindre i realtid följa domstolsprocessen som troligen inleds nu i mars.
Jag har vid sidan av detta också ett stort intresse för musik, som mest tar sig uttryck i att spela hemma, närmast som en sorts meditativ avkoppling – som en del rensar hjärnan genom att jogga eller cykla. Men i någon utsträckning använder jag också små egenkomponerade snuttar i en del program, något av detta kommer snart att gå att lyssna på här på hemsidan.
Jag har vid sidan av detta också ett stort intresse för musik, som mest tar sig uttryck i att spela hemma, närmast som en sorts meditativ avkoppling – som en del rensar hjärnan genom att jogga eller cykla. Men i någon utsträckning använder jag också små egenkomponerade snuttar i en del program, något av detta kommer snart att gå att lyssna på här på hemsidan.
